Jag är kristen. Det är jag uppvuxen med och har sen jag var liten följt med mina föräldrar till kyrkan.  Jag är konfirmerad, men inte döpt, utan barnvälsignad istället. När jag började gymnasiet var jag så less på folks förutfattade meningar att jag la det lite åt sidan.  Jag var less på att alltid behöva försvara det jag trodde på och att folk inte såg längre än dit. Så jag höll det för mig själv. Fram tills nu kanske. Jag vill jättegärna tro och jag tror jag börjar förstå själva tron bättre nu, men det är fortfarande massa saker som är svåra och som jag har svårt att ta till mig. När jag gick in i väggen och hela mitt liv rasade samman var det tron om att kristendomen är det sanna som gav mig hopp igen när allt var som mörkast. Tanken om att det fanns någon annan som bar mig fram när jag inte orkade det själv hjälpte otroligt mycket. Att det fanns något större än jag kan förstå som kan rädda mig. Det hjälper mig fortfarande. Jag tycker jag bara får mer och mer bevis för att det jag tror är sant. Jag vill så gärna tro, men vissa saker är jag inte beredd att ge upp, tex min pojkvän som inte tror. Jag kanske inte måste det heller, men.... Nu går jag en alfakurs i pingstkyrkan som en kompis drog med mig på. Det har gjort det hela lite klarare men det är fortfarande många frågor kvar. Men jag blir klokare och klokare med tiden och snart kanske jag känner mig så säker att jag kan stå för min tro igen.

**

Fotsteg i sanden

En man hade en en dröm en natt
Han drömde att han vandrade på en strand tillsammans med Gud
Över himlen passerade scener ur hans liv
För varje scen såg han att det var två par fotavtryck
i sanden, det ena tillhörde honom själv och
det andra tillhörde Gud
Då det sista scenerna passerat förbi, såg han
att det var par fotavtryck i sanden
Han lade märke till att flera gånger
längs den smala livs stigen var 
det endast ett par fotavtryck
Han såg också att det var vid de tillfällen som han hade det mest besvärligt
De svåraste ögonblicken i hans liv
Detta plågade honom svårt och han sade:
"Gud, du lovade att från det ögonblick
jag bestämde mig att följa dig skulle du gå vid min sida hela tiden.
Jag har sett att under det svåraste stunderna i mitt liv är det
bara ett par fotavtryck i sanden.
-då lämnade du mig."

Gud svarade. "Min son, mitt kära älskade barn,
jag tycker så mycket om dig, och jag har aldrig
lämnat dig. Det är riktigt att under din svåraste tid
i livet med nederlag och besvikelser, så kan du bara se ett par fotavtryck
-då bar jag dig."

Min stora dröm sen några år tillbaka håller på att gå i uppfyllelse. Jag kan knappt tro att det är sant. Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att se att jag inte drömmer. Jag har några bilder. Dom tittar jag på flera gånger om dagen, för att banka in i mig själv - det här händer verkligen, mig, på riktigt. Jag ska äntligenäntligenÄNTLIGEN få en hund! Den 19e maj kommer han ham till oss, Goliat. Vår dvärgschnauzervalp.